ett slut.
en grådassig dag utan sol...
Mitt sommarlov har försvunnit, bara sådär, som när en fluga bara försvinner under handen varje gång man försöker slå ihjäl den. Det var jobb, det var resa, det var party, det var festival, det var vänner.. Men allt det där andra då? De dagar man bara ligger hemma och känner sig värdelös och inte känner för att göra någonting. Visst har dom varit, men man minns dom inte, för dom är INGENTING. De är bara bra, de bara finns där. Alla nätter jag varit vaken för att möta morgonen, alla nätter jag fotat tills jag knappt orkar hålla kameran längre. De är bara bra, de bara finns där och är härliga.
Det galnaste av allt, är att allting är precis på samma sätt, som varje sommarlov. Allt börjar med att man har hela sommarlovet framför sig.. Tänker:
- Sjukt! Ett helt sommarlov, 2.5 månad, 10 veckor, 70 dagar, 1680 timmars ledighet framför sig.
Sedan försvinner dag för dag utan att man märker det, sedan är det 4 veckor, 3 veckor, 2 veckor, 10 dagar, 9,8,7,6,5,4,3,2 och plötsligt börjar man skolan imorgon. Något nytt, ett slut är alltid början på något nytt, så är det ju. Allt är galet, det är det.
Men det klart det kommer bli ku
meningslöst..
allt är helt meningslöst, hopplöst, galet... I ena sekunden är allt verkligen skitbra, man ser fram emot en massa roliga saker som kommer hända och så, i andra sekunden försvinner en stor del av mitt liv. 35000-40000 bilder från 4 år tillbaka försvinner rätt ut i ingenstans, allt rasar. Bilderna från tiden jag var sjuk, från Kuba, från Paris, från Prag och Bratislava... Hela min utveckling sedan jag började fotografera. Jag vet inte om jag ens har lust att fortsätta fota. Den här känslan, den går bara inte att beskriva. Att först ha allt i sina händer och sedan är man tvungen att betala 6000-12000, för något som egentligen inte är någon annans än ens eget.
Jag är inte arg eller ledsen på dig, det är jag verkligen inte, du måste förstå det. Det var inte ditt fel. Men jag önskar ändå att man kunde vrida tillbaka tiden. Du ville inte att jag skulle vara ledsen filippa, men jag kan knappt förstå att det hänt...
Jag är inte arg eller ledsen på dig, det är jag verkligen inte, du måste förstå det. Det var inte ditt fel. Men jag önskar ändå att man kunde vrida tillbaka tiden. Du ville inte att jag skulle vara ledsen filippa, men jag kan knappt förstå att det hänt...
Ingen förstår hur det känns, det är mycket mer än det materiella.
